Jahas. Då var man i Åbo igen. Skolstart i övermorgon. Jag vet inte om det är ris eller ros med några månader skola till, faktiskt, eftersom det är så roligt att studera (särskilt när jag har så mycket intressanta kurser första perioden!)
Nå, vad har jag varit med om idag då?
Henrik har flyttat ifrån oss. Nuförtiden bor han mitt i ÅA-smeten, rätt så nära hans jobb på Åbo Akademis institution för mänskliga rättigheter. En halvmysig, svintight liten lya med egen balkong. Nåväl, när vi kom hem från stugan för några timmar sedan bestämde vi oss för att föra hans datorgrejer dit (och samtidigt gå kvällspromenix med Gaudi), the new place är nämligen bara några hundra meter ifrån var jag bor, på Universitetsgatan. Påväg dit ser vi några unga killar och tjejer som super vid åstranden. Klockan är tio, söndag. Jag känner igen någon av dem, de pratar tillochmed svenska emellanåt, och jag gissar på att de flesta av dem hör till den blivande första årskursen i Kattan, dom som kom in med medeltalet 6,58 som gräns (vilket jag förövrigt tycker är alarmerande). 15-16 åringar, med andra ord.
En förvirrad engelsktalade man kommer emot oss och frågar varför ingen ringer polisen då det sitter småbarn vid stranden och super. Jaadu, säger jag. I Finland är sådana syner rätt så vanliga, försökte vi förklara. Han ville inte ge sig. Någon måste ringa polisen, det är inte meningen att barn skall sitta ute och supa söndag kväll, säger han. Fastän jag och Henrik försöker förklara att det bara tyvärr är så i Finland, att vi själva tycker att det är mer patetiskt än något annat, att man inte gör någonting åt det här, så suckar han bara och insisterar fortfarande på att vi ska ringa till polisen så att barnen tryggt kan åka hem.
När vi skakat honom av oss och burit Henriks grejs till lyan, så börjar vi fundera på vägen hem. Visst fan måste det vara en underlig syn att se barn sitta och supa en söndag kväll om man kommer ifrån ett land där det bara är utslagna människor som bedövar smärta och problem med flaskan. Visst fan är det så.
Jag vet att 95% av befolkningen tycker jag är ett fanskap om jag säger att jag tycker den är jävligt löjligt, den alkoholkultur vi har i Finland. Men det är skitsamma för mig. Jag är väl då enligt andra en jävla snobb som säkert är skittrist och inte någonsin kan ha det riktigt roligt genom att ta en sup då och då. Men det är skitsamma för mig. Jag är inte den som ger vika för grupptryck.
Dessutom är det synd att alkoholen också kan ta livet av folk som dessutom inte har en sådan syn på alkohol som jag anser usel. Min morfar drack ett glas vin till maten då och då, och vid något tillfälle blev från då och då till varje dag. Han blev smygalkoholist. När han låg på sjukhusbädden var allt han ville ha vin och tobak, trots att det var dessa produkter som krävde livet av honom. Snälla nån, tänkte jag.
Varför är absolutist eller nykterist bland det mest provocerande man kan kalla sig i Finland? Varför? Jag förstår helt bra att folk avstår helt och hållet från att stödja alkoholindustrin (dvs konsumera det), med tanke på vad detta gift gör med folks liv. Alkohol är faktiskt klassat som ett gift.
Jaa-a, att dricka eller att inte dricka, det är frågan. Varför kan man inte bara ha en sund och frisk inställning till alkohol? Varför?
Vi lämnar dessa frågor obesvarade eftersom jag inte har en jävla aning varför det är så himla svårt för andra. Jag själv upplever det väldigt enkelt.
